Rent hypotetiskt. Säg att alla svenskar blev så besvikna av Riksdagspartierna att de röstade endast på småpartierna. Men det är så många av dem så inget enskilt parti fick 4%. Vad skulle hända då? Blir det inga ledamöter alls i Riksdagen? Vem skulle försöka bygga en regering?

Och vad händer om bara ett parti passar 4% gränsen? Blir de automatiskt regeringen för att det inte finns någon som kan opponera dem?

Något jag tänkt på är att kranarna görs väldigt korta i jämförelse med handfaten på många toaletter. Även om handfaten hade varit mindre så hade jag ändå tagit emot med handen på baksidan av handfaten. Det är väldigt ofta handfaten och kranarna ser ut så här på allmänna toaletter (sjukhus, restauranger, gym). Jag tänker alltid att det borde suga ännu mer om man hade större händer eftersom jag har ganska små.

Varför designas/väljs handfaten och kranarna så här? Någon som vet?

Funderar på att börja på ett gymnasium som ligger 1 timme bort. Jag tror det är väldigt bra men det som får mig att tveka är om jag orkar pendla.

Jag vet att socionom är inte ett yrke men frågan gäller alla olika yrke man kan göra som socionom.

Jag har jobbat 10 år inom mathandeln med olika ansvarroler och orkar inte med det ännu längre. Jag går hem helt slut och känner inte att jag njuter av livet utanför jobbet pgå av allt tid går att återhämta mig.

Jag funderar på att utbilda mig som socionom, målet är att blir budjet och skuldrådgivare (jag är bra på privatekonomi) men jag kan tänka mig jobba andra jobb också (t.e. inom beroende).

Det som skrämmer mig är att många beskriver socialatänsten som mycket stressigt och jag har inget lust att plugga 3.5 är för att bränna ut mig på dåliga arbetsplatser.

Min fråga är om det är lättare att jobba som socionom än som avdelningsansvarig på en mataffär. Jag gör en tufft jobb nu och klarar det men jag letar efter en mer meningsfullt jobb som inte sliter mig så jäklar hårt.

Jag upplever att det politiska klimatet i Sverige är så himla extremt. Påhejat av våra politiker och sociala medier såklart. Jag undrar om jag är ensam med att uppleva att det hela tiden blir så himla extrema beslut som tas eller extrema pajkastningar åt varje håll.
Vi behöver kanske inte avreglera vården på en enda gång, men vi borde kunna ha en ärlig diskussion om hur statliga och privata organisationer kan samverka. Framförallt handlar det om att statliga och kommunala organisationer borde kunna ha mer verksamhetssjälvstyre, något som de privata gynnas av idag. På samma sätt behöver vi kanske inte skatta Borlänge Gräv & Bygg, men vi borde kunna diskutera en skatt som går på de större företagen och är mer inriktad på marknaden. Vidare finns det mer eller mindre enighet i flera frågor som man inte ens vill veta av, ungefär alla partier tycker att vården ska vara regional men med inslag av nationella riktlinjer och aspekter som ska vara nationella, TOPPEN! Gör det då, men då kan ju inte en sida ta kredden för den lösningen, så då kör det ihop sig. Istället fokuserar partierna på de små oenigheter för att urskilja sig från massan.

Jag tycker båda sidorna är helt övertygade om att den andras förslag är helt orimliga och oförståeliga istället för att hitta bredare, mer långsiktiga lösningar. Samt att politikerna stannar vid att diskutera bränsleskatten och plastpåseskatten i timmar istället för att diskutera hur vi faktisk ska förändra något. Är det verkligen så fel att hitta breda överenskommelser? Är det så fel att låta folk bygga en brygga på sin egna tomt, men samtidigt kanske inte sälja ut hela välfärden på en gång?

Det känns som att debatten och klimatet blir så hårt snabbt oavsett vad man säger. Det landar alltid i att "det är oppositionens fel" eller "det är Socialdemokraternas fel".

Jag undrar om det inte finns en majoritet svenskar som känner som mig: att man kanske har sina grundläggande åsikter om olika ting, men inte känner ett absolut behov av att hata andra sidan och hellre vill hitta breda lösningar. Jag är egentligen inte ens en mitten väljare men jag känner mig så trött på bristen på pragmatiska lösningar.
Är pragmatismen helt död i svensk politik, eller är det bara tonläget i debatten som gör att det verkar så? Hur känner ni andra? Är det så att fler känner att polariseringen är orimlig även från era egna föredragna partier?

En tjej i min klass sa att jag ser finsk ut, min mormor är finsk så om nått så är det väl därför. Jag har aldrig vart i finland så vet inte vad som skulle kunna klassas som typiska finska drag.

En bekant sade "jag släppte bilen utanför Ica", i betydelsen att han hade parkerat där.

Är det ett uttryck ni hör ofta? Jag (23) hade aldrig hört "släppa" för "parkera".

Lånade ut min bil till en släkting över sommaren, dealen var att hon skulle ta hand om allt löpande med den och hade fri användning av bilen. Visade sig nu att hon aldrig tog in den för service så nu har den rullat 600 mil över vad den borde fått göra.

Är det bara att ta den till verkstaden som vanligt? Ska man göra 11 000 mils service när den ändå är inne? Vad gäller?

(har dålig koll på hur detta funkar med bil, bara ägt motorcyklar jag servat själv tidigare)

Edit: Är en 2014 subaru XV

🩷

Ska börja träna på ett lyfta-skrot-gym men är nervös. Har alltid föredragit pass, tyckt att det är roligare och kan gömma mig lättare 😅 men pga jobb och familjeliv känns lyfta-skrot-gym vettigare pga behöver inte passa in olika pass, kan gå när som helst när jag har egentiden. (Gjort schema med sambon pga liten bebis osv). Jag är nervös för att känna mig ut-tittad, att jag inte vet vad jag gör och att det är en jävla spegel överallt så jag måste dessutom se mig själv när jag lyfter skrot. Hur kommer jag över mina mentala spärrar?

Min mamma har fixat ett förstahandskontrakt på en lägenhet som jag ska bo i. Jag har inte jobbat på några år så har ingen inkomst att visa upp, jobbar nu med bra lön dock.

Hon kommer fortsatt bo på sin egen adress, men jag kommer bo i lägenheten och vill folkbokföra mig där.

1. Är det juridiskt korrekt att jag folkbokför mig i lägenheten även om jag inte står på hyreskontraktet?

2. Räknas det som otillåten andrahandsuthyrning om ett barn bor i en förälders hyresrätt utan att föräldern bor där?

3. Finns det någon risk för min mamma eller mig i denna situation, så länge jag faktiskt bor i lägenheten?

Mamma vågar inte fråga hyresvärden för hon tänker att de kommer säga nej… Hon säger att hon kan stå på båda adresserna, men går det verkligen?

Tanken slog mig nu på hemvägen, hur gör man egentligen idag om man tappar bort sin mobil och plånbok? Så att bankid, körkort, betalkort etc bara försvinner i ett svep

Var börjar man nånstans? Kan ju inte gå och köpa ny mobil för jag har inget kort, och inga kontanter i hemmet. Kan inte ringa polaren för jag har ingen mobil, och kan inte hans nummer utantill. Är också singel och bor själv, så det gör det ju lite mer utmanande också

Hur hade ni gjort steg för steg för att lösa det här dilemmat?

Jag är rätt IT-kunnig, men här känns det som att det behövs en högre nivå för att vara helt säker.

En släkting till mig ringde för att fråga om ett samtal hon hade fått från Revolut om att hon hade blivit hackad och att hon behövde låta dem komma in på datorn. De rabblade upp massa konstiga grejer om henne, men men.

Hon gav dem i alla fall tillgång till datorn via ScreenConnect och lät de hålla på. Hon började dock fatta misstankar när de ville logga in på banken, och ringde mig då.

Hon har inte gett dem något mer känsligt än bild på hennes körkort, men det som oroar mig är att de hann hålla på med hennes dator i kanske 20-30 minuter. Vem vet vad för jävelskap de haft för sig. ScreenConnect har liksom startat upp varje gång hon lyft upp skärmen och hon har sett honom pyssla. Jag fick henne i alla fall nu att dra ut strömkabeln ur routern.

Men vad gör vi nu? jag kommer kunna åka till henne först ikväll för att fixa allt, men jag är oerhört oerfaren med sånt här då jag själv aldrig låtit det gå så här långt.

Datorn är en laptop med windows 11.

Vad är det vi behöver kolla för att säkra oss om att datorn är trygg att använda? Jag hoppas ju att han "bara" har jävlats och tagit bort filer (vilket jag tror går att få tillbaka så länge han inte använt såna program som permaneny skriver över?), men man måste ju göra en ordentlig genomsökning så att vi ser att han inte har installerat keyloggers, spywares osv.

Jag har testat några av deras korvar nu men kan aldrig äta upp det. Har inget extra på, varken på korven eller pommes som är till.

Är det bara jag som är överkänslig eller vad tycker ni? Steker i talg.

Edit: Har ni korvar som tips, där det inte smakar lika mycket salt är jag öppen för det.

Jag kan inte tänka så klart så kanske någon annan där ute kan tänka åt mig.

Jag är inte i en relation men har börjat träffa en som både tycker om varandra väldigt mycket.

Däremot, hon är rätt klar med livet, hennes utbildning är färdig, hon har stabil ekonomi, hon har mycket avklarat i livet. Vilket inte är samma för mig.

Jag eftersom jag har dragits med svårigheter under livet som jag nyligen löst (ett långvarigt spelmissbruk samt dålig mental hälsa) som jag idag förbättrat markant och kan äntligen leva lite normalt igen. Men börjar på 0.

Så har inte så mycket. Och hon vet inte om det, hon tror ju jag förmodligen har det stabilt i livet osv.

Och jag vet inte vad jag ska göra, min tanke är avsluta det och fokusera på sig själv men tycker givetvis det är tråkigt då hon var verkligen en jag var kompatibel med.

Hej! Jag är 22 och timmis i en stor matbutik, och med denhär arbetsmarknaden så blev det dessvärre ett jobb cirka 1h hemifrån. Trots att jag är timmis så får jag mycket pass och jobbar många dagar utifrån ett schema, dvs minimalt med inring. Meddelade butiken redan innan jag tackade ja till tjänsten att jag har en bra bit att ta mig och att det inte kommer gå smidigt vid potentiella inring etc men detta var de helt okej med.

Under sommaren har allt gått väldigt bra, mot förväntan faktiskt. Jag kom nästintill aldrig sent, om jag gjorde det så var det max 5 min som jag tog igen av att stämpla in tidigare en annan dag. De få inställningar som kom var oftast påväg hem vilket sög men inte påverkade jobbet åtminstone . Men jag märker nu att det har blivit mer och mer strul sedan skolorna och jobb började igen av någon anledning.

Jag sitter nu, minst 30 min sen till jobbet (ja jag har meddelat) och jag vet inte ens om tåget kommer ta mig hela vägen. Och vad ska man ens göra? Jag skäms ju jättemycket men har inte möjlighet att köpa bil just nu, detta är ett tillfälligt jobb innan jag ska skaffa lägenhet i annan stad och studera.

Så hur gör ni andra pendlare? Är det bara att vara duktig på att meddela så löser sig allt? Ska man behöva ta tåget en extra timme tidigare varje dag? Kan att ”komma sent” pga detta leda till att jag får dåliga referenser senare? // Stressad 22 åring fast på ett tåg som fortfarande inte rullar…

Hur hittar man sann kärlek?

Vad var situation och vad blev resultatet?

Hi! Twelve years ago when I was living in Spain I got tested for allergies and my results showed a high allergy to cats and plane trees. I now live in Umeå where according to what I read, plane trees are inexistent and I avoid cats. I have had allergic reactions since I moved to Sweden in 2019 but they were always quite mild and I figured it was the pollen of some trees. But this summer the crisis have been really bad and in June I asked my vårdcentral to get tested again, but they said that because I had already been tested twelve years ago, that there was no point in being tested again. I insisted and they told me to take Fexofenadin instead of Loratadin. It worked wonders and I had almost two months free of symptoms - pretty amazing. Until two days ago when the allergy reaction came back, stronger than ever, while I was at work with no pollen and cats around me, and now I’m in full allergic rhinitis mode, and I’m miserable. I contacted them again and they still don’t want to test me. I don’t know what to do. I don’t understand why they don’t want to test me.

What should I do?

Hej!

En sak som jag alltid tyckt är lite störande är att i stort sätt alla tidningar i Sverige hade inte gått runt om det inte var för mediestödet (gamla presstödet) men samtidigt så får man inte läsa en enda artikel utan att springa in i en paywall, fastän ens skattepengar redan betalat för artikeln.

Jag arbetade hos en underleverantör till DN en kort stund när jag var väldigt ung och då fick vi en presentation av DN-gänget (så att säga) som stolt berättade att DN är den enda svenska dagstidningen som hade gått runt utan mediestödet (då i alla fall), samt att för många mindre tidningar så är mediestödet den största delen av intäkterna (om jag minns rätt).

Så när jag vill läsa en intressant artikel från typ Nerikes Allehanda men blir ställd framför en paywall tycker jag alltid det är lite löjligt med tanke på att våra skattepengar förmodligen finansierar tidningen ändå. Låt mig bara läsa om Gunhilds katt som samlar på folks kepsar.

Med det sagt så vill jag understryka att jag tycker att mediestödet är fantastiskt och man får väldigt mycket för samhället för en liten peng.

Men vad tycker ni? Antar det jag vill säga är att man ska ta bort paywalls för i alla fall typ 5 artiklar i månaden för alla mediehus som för mediestöd eller någon annan dylik lösning. Fattar att man inte kan ha allt helt gratis för de vill ju fortfarande kunna växa med hjälp av försäljning.

Tjena gänget, just ny går jag andra året på systemvetenskap i göteborg och nyligen börjat känna att kurserna är lite utdaterade jämfört med samhället idag. Valde detta då jag alltid haft intresse med programmering och datorer.

Jag har fått ögonen på industriell ekonomi då jag känner att det är något jag kan klara av då det är ett av de ”lättare” ingenjörs programmen. Jag har gjort HP och kan komma in där.

Så jag behöver lite åsikter av er som själva läst systemvetenskap/indek, vad hade ni gjort i min situation? Är 23 atm men kommer vara 27 när jag tar min kandidat vilket känns lite sisådär då åldersnojan börjar slå hårdare. Ha en bra dag😊

Vi har ett väldigt bra förhållande där vi förstår och uppskattar varandra. Vi kommer överens och har inga större bråk. Vardagen rullar på och det går på rutin nu.
Till saken hör att han har ett barn sen tidigare varannan vecka som funkar bra. Barnet är nu snart tonåring och det börjar märkas.
När jag valde att fortsätta träffa denna man så sa han att han kunde tänka sig ett barn till då han alltid tänkt att han skulle ha två.
Jag som än så länge är barnlös kände mig lättad och vi föll för varann.
Nu efter ett år så berättar han att han inte vill ha barn längre. Han är rädd att det ska bli en till varannan-veckas situation och han vet hur jobbigt det vart stundtals.
Men jag vill verkligen ha barn och det har jag velat sen mitten av tonåren men har inte checkat av ”listan” innan.
Vad gör jag?